Cannolis Blogg

Dåliga nyheter

onsdag, juni 19th, 2013 | allmänt | 9 Kommentarer

Trots alla era tummar och min egen höga önskan så får jag inte komma hem över midsommar, jag måste stanna kvar här, här i detta… fängelse. Läkaren tyckte att min familj ju kan komma upp hit så firar vi här uppe men jag skulle aldrig utsätta Benjamin för det. Inte när han nu sett fram i flera veckor att få fira nere hos farmor och farfar vid havet, dansa runt midsommarstång, bada, åka båt och äta en massa gott. Skulle han då behöva byta det emot ett kalt sjukhusrum där han redan tillbringat alldeles för mycket tid i sitt femåriga liv. Mina älsklingar får åka ner utan mig och jag får stanna här. Missar ytterligare en högtid då jag inget annat vill än att vara med dom. Har missat alla sen jag blev sjuk. En vecka till ska jag nu fortsätta med medicinen, så minst en vecka till här på sjukhuset blir det , mina värden är så låga p.g.a den trots att dom inte skulle blivit det, så dom vågar inte skicka hem mig innan dom börjar gå upp. För även om jag känner mig hyfsat okej så är jag så skör, så känslig att jag lätt kan råka illa ut där ute i det verkliga livet. Orkar knappt gråta idag, sitter bara här och… stirrar, tom, uppgiven. Vet inte ens vad jag ska säga. Visst är det inget allvarligt eller stort om man ser framåt men det är inte alltid lätt att göra det. Det är inte alltid det går. Saknaden efter mina älsklingar gör så obeskrivligt ont.

Hoppas ni får en skön onsdag. Kram Malin

Människors livsöden

tisdag, juni 18th, 2013 | allmänt | 4 Kommentarer

Pratade igår med flera andra patienter här uppe och jag blev så berörd, ledsen, över hur en del av oss får lida under våra år här på jorden. En man hade för ett halvår sen mist sin hustru som inte klarade sin kamp emot bröstcancer, nu har han precis fått sin leukemidiagnos. En kvinna miste sin första man  som avled i prostatacancer och hennes andra man dog i just leukemi här på den avdelningen som vi ligger på, till råga på allt i det rum som jag just nu bor i, i januari i år och två veckor efter att han gått bort får hon själv diagnosen leukemi och hamnar här. Denna gång inte som anhörig utan som patient. De flesta människor lever säkert sina liv utan allt för stora katastrofer och det är väl tur det, men för andra så känns det som allting händer och bördan att bära blir ofantligt stor. Önskar att människor som har hälsan, vars familj har hälsan, skulle bli bättre på att uppskatta, verkligen uppskatta livet. Visst ska man få klaga ibland, det ligger nog i vår natur, men kanske till en viss gräns? För när vi klagar så är det negativa tankar och det är aldrig bra och vissa människor klagar över precis allt. Vädret, en liten förkylning, jobbet, stressen, livet i allmänhet, ja ni vet ju själva, listan är oändlig. Om man istället försöker tänka tvärt om, vad gör lite regn egentligen, förkylningen går snart över, försöka minska stressen istället för att bara må dåligt över den. Se till livet och hur man kan leva det så bra som möjligt. Då tror jag man skulle må så mycket bättre och bli mycket mera positiv i sitt tänkande. Det går att göra förändringar, ibland små, ibland större, som ger mera livskvalitet, man måste bara våga och det är värt det, jag lovar! Snälla, se mig som ett exempel på vad som kan hända och gör ert bästa för att göra ert liv så bra, så ”rikt” som möjligt. Man vet aldrig hur morgondagen ser ut.

I skuggan, med solhatt och makens solglasögon men ute med familjen i varje fall!

Hoppas ni får en magisk tisdag! Kram Malin

Fina minnen

måndag, juni 17th, 2013 | allmänt | 6 Kommentarer

Men idag ganska sorgliga minnen, alla mina minnen med hundarna. Alla långa, härliga promenader, allt mys och gos, all kärlek. Tror det är så, att har man en gång blivit ”hundmänniska” så är det väldigt svårt att leva utan, så känner åtminstone vi. Men en dag så, förhoppningsvis inom en inte allt för lång framtid. Här är några av alla våra bilder, våra minnen.

-Vad döljer sig där i det stora vattnen?

Lycklig springtävling...

-Nu tar jag dig!

Man behövde aldrig känna sig ensam i varje fall....

Hoppas ni får en skön måndag! Kram Malin

Tufft att inte veta

söndag, juni 16th, 2013 | allmänt | 12 Kommentarer

Sista dagarna, sista veckan faktiskt, har varit jättetuff. Medicinen som jag tar för viruset får mig att må skräp med växlande feber, äckligt illamående ( som nu har gjort att jag inte ätit på 4 dagar ), kräkningar och ont i magen. Dessutom dålig i magen. Blir så frustrerad när en nödvändig medicin vänder upp och ner på allt annat och det känns som om det har varit så nu ända sedan transplantationen. Det tär på krafterna och jag mådde så pass mycket bättre när jag las in än jag gjort på lääänge så det känns för dj***igt att gå tillbaka. Men vi har ändå varit ute och lekt både igår och idag, tagit bilen till lekplatser och idag fick jag t.o.m i mig en halv glass, framsteg. Börjar bara bli rädd att jag inte ska få komma hem till midsommar, det är tufft att inte veta. Känns som om jag har missat för mycket nu under de sista snart 7 månaderna. Det räcker nu. Dessutom så ska vi ner till svärmor och svärfar i Kaggebo och det är något som jag verkligen ser fram emot så håll era tummar snälla, det har ju funkat förr.

Hoppas ni har haft en ljuvlig helg! Kram Malin

För inte allt för länge sen

fredag, juni 14th, 2013 | allmänt | 8 Kommentarer

Lycka, avkoppling, närhet, skratt, bus, det är vad vi känner och upplever när vi åker på ”våra” kryssningar. Hittade dessa två bilder igår när jag satt och plågade mig med att kolla igenom  bilder på våra hundar. Det var inte för så länge sen dessa bilder togs även om det just nu känns så. Vi är enkla, både jag och Magnus, vi behöver inte dyra utlandssemestrar, en massa prylar, dyra kläder, vi njuter av varandra, av tid, god mat, lugn och ro. Jag hoppas vi är på väg tillbaka dit nu. Att det är på väg att vända. Tycker vi förtjänar det.

Min älskling spexar

Njuuuuter...

Hoppas solen lyser hos er och att ni får en härlig torsdag. Kram Malin

Cancern är borta

onsdag, juni 12th, 2013 | allmänt | 26 Kommentarer

Har äntligen fått svar ifrån boipsin för tre veckor sen, cancern är borta. Självklart är det skönt, obeskrivligt skönt att få det beskedet men vi måste fortfarande få ordning på alla andra problem, all skit i min kropp som viruset, GVH och mediciner orsakar. Mår riktigt dåligt igen nu, har ingen aptit alls, mår illa, huvudvärk och på det rejält låg. Dom ska ta nya virusvärden i morgon men dom som dom tog i måndags visade i varje fall att värdena hade sjunkit ifrån 3000 till 772 så det var ju enormt positivt. Då borde jag förhoppningsvis börja må bättre snart. Och, få komma hem igen. Det är det viktigaste. Har inte träffat mina älsklingar sen i söndags och kommer inte få träffa dom förrän i morgon och det är riktigt tufft, hatar det mer än jag kan beskriva. Inga pussar, inga kramar, ingen energiboost av dom enda som kan ge mig det. Men, nu har jag legat här en hel j**la vecka och tiden har trots allt gått så nu borde jag kunna börja räkna ner. Ja, det gör jag oavsett om det är rätt eller inte, kan inte låta bli. Snart ska jag vara hemma igen, punkt! Så det så!!

Hoppas ni har en underbar onsdag! Kram Malin

Min värdighet

tisdag, juni 11th, 2013 | allmänt | 9 Kommentarer

När man ligger så mycket, så länge på sjukhus, så försvinner liksom ens värdighet. Åtminstone känner jag det. Allt ska diskuteras, hur mitt bajs ser ut, hur mina hemorrojder, som jag fått här uppe, ser ut och helst ska dom kollas på oxå. Min kropp är inte min på något sätt längre, här kan jag inte vara blyg, tycka det känns obehagligt att visa mig utan kläder. Det finns inget privatliv utan hela jag tillhör sjukvården och det börjar bli otroligt frustrerande, det gör mig ledsen och ibland förbannad även om jag så klart förstår att det är så det måste vara. Men jag vill inte, inte längre, vill få tillbaka mitt privatliv, vill inte höra talas om värden och virus, inte om GVH och CVK och alla andra förkortningarna. Vill inte prata om ifall  jag har kunnat gå på toa, hur min hud ser ut och vad jag måste göra med den. Om varför jag mår illa eller har feber. Vill bara… vara, som ni. Mig själv, mitt uppe i mitt liv, upptagen med att leva det. Vill inte stå bredvid längre, vill inte titta på. Känner mig… utplånad på något sätt, som att jag inte på något sätt kontrollerar mitt eget liv längre och det gör jag ju inte heller, inte nu. Vill ha min värdighet tillbaka. Mitt liv.

Hoppas ni har en solig, fin tisdag. Kram Malin

Timmar av leda

söndag, juni 9th, 2013 | allmänt | 6 Kommentarer

Ni som har legat längre perioder på sjukhus vet precis vad jag pratar om, denna leda som fyller ens dagar. Varje dag är den andra lik och det finns liksom ingenting att ta till som ändrar på det. Man ser på TV, man tar en tur eller två till dagrummet och kollar lite i samma tidningar som man kollade i dagarna innan, man försöker få i sig maten när den serveras och man väntar. Väntar på besök, väntar på att få åka hem, väntar på att nånting ska hända. Räknar ner dagarna, försöker se ett slut. Har man tur så är det nånting bra på TV så att några timmar försvinner hyfsat snabbt men mest så ser man på ren skit, sånt man aldrig skulle se på när man är hemma. Av den enkla anledningen att man inte har något val. Lusten blir svår att hitta, lusten att göra något överhuvud taget, man kapitulerar på något sätt och kanske är det det enda man kan göra för att klara av tiden här. Det värsta, för mig i varje fall, är all denna tid man har till sitt förfogande, då alla tankar, bra men framför allt dåliga, får fritt spelrum. Man, jag, funderar, analyserar, försöker förstå, blir orolig, rädd, nervös och ensamheten växer. Önskar det kunde vara enkelt, självklart, vissa saker. Sånt som, enligt mig, borde vara det.

Längtar efter såna här stunder...

...för att inte prata om dessa. Saknar Maggie oerhört.

Hoppas ni får en solig, skön söndag. Kram Malin

Små, små stunder av lycka

fredag, juni 7th, 2013 | allmänt | 5 Kommentarer

Det är vad jag greppar efter just nu, att ta till vara på varenda stund som är god. Igår så kom familjen in vid halv tre, vi gick ut i solen och ner till Trädgårdsföreningen där sonen och maken körde ett race i lekplatsen medan jag satt i skuggan och njöt av att bara få vara med. Sen så fortsatte vi ner på stan och ner till mitt jobb där vi bjöds på mat. Bara att sitta där på uteserveringen, och dessutom få äta annan mat än sjukhuset, var en lyxig känsla. Jag åt lammytterfilé med potatisgratäng och trots att jag normalt sett inte tycker om well done ( men just nu måste äta det ) så njöt jag enormt mycket. Sen så promenerade vi tillbaka i kvällssolen, önskade alla tre att vi hade kunnat dröja kvar på stan ytterligare några timmar. Men jag var tvungen att återvända för medicin. Har inte gått så långt sen jag blev sjuk och är riktigt nöjd att jag fixade det utan att behöva sätta mig ner och vila på vägen.

Mår så där idag, illamående och min nyfunna aptit lyser med sin frånvaro. Nya skakningar och pirrningar i händerna känns obehagligt och fick nyss veta att mina värden gått ner p.g.a viruset och dess rävgiftsmedicin, vilket förvånar mig, och gör mig ledsen, för den informationen som jag har fått är ju just att värdena inte ska gå ner om man får den intravenöst och att det är därför jag ligger inne nu. Får se vad läkaren säger men trist är det, vill ju inte börja må sämre igen! Vill hem, vill bli frisk, vill få tillbaka livet.

Hoppas ni har en underbar fredag! Kram Malin

Skäms inte!

torsdag, juni 6th, 2013 | allmänt | 7 Kommentarer

Fick en kommentar idag från en fin vän uppe i Stockholm, hon skrev att hon nästan skämdes ibland när hon skrev om deras lyckliga stunder, deras guldkornsögonblick. Snälla, gör inte det, jag är så lycklig för alla dessa stunder, vare sig dom är mina eller någon annans. Dom är så viktiga, värdefulla och för dom flesta så går dom nog tyvärr obemärkta förbi. Man har fullt upp med annat, med planer, med att tänka att man ska leva, sen, senare, när det lugnat ner sig. Man missar liksom att det är livet som går, att man inte ska skjuta upp nånting, att man ska ta vara på alla ögonblick och verkligen njuta av de bra, hur små de än må vara. Så snälla Ia, och alla ni andra, ha inte dåligt samvete, njut istället, njut av varandra, av era leenden, av en god middag, av livet. Ni ger mig så mycket, ni peppar mig när jag är låg, ni driver mig framåt när jag inte orkar mer. Jag vill inget annat än att ni ska må bra, vara lyckliga. Sen så hoppas jag så klart att även jag kommer dit igen. Snart. För nu är det tungt. Men jag tar en liten stund i taget och sätter en trött fot framför den andra och sakta så tar jag mig förhoppningsvis dit. Bara skiten inte kommit tillbaka.

Hoppas ni alla får en fin torsdag! Kram Malin