Om livet och kärleken till familjen, maten och vinet

Ingen bra helg

söndag, december 8th, 2013 | allmänt | 2 Kommentarer

Nu är vintern här med besked, snön har vräkt ner hela helgen, det har blåst och varit ett riktigt busväder. Alice och jag har tvingat oss ut på kortare promenader, precis som man måste som hundägare, speciellt när man bor i lägenhet. Tur för mig att hon gärna gör det hon ska, springer av sig lite och sen vill in igen. Snabba ryck. Mår inte så där jättebra. Har varit ovanligt trött, snorig, frusen, ont i magen och dålig i den samme. Magnus mår dessutom fortfarande dåligt och vi får ingenting gjort här hemma vilket får mig att må ännu sämre. Vill så gärna komma i ordning så det kan börja kännas som ett hem på riktigt men kan ingenting göra förrän vi mår bättre. Helgen har liksom bara… försvunnit, idag har vi gjort absolut ingenting alls och det tror jag i och för sig behövdes men det är stressande ändå när jag vet hur mycket vi har att göra. Som vi måste göra. Nu håller jag på att laga middag, cappelini ( angel hair-pasta ) med timjansfrästa räkor i vitvinsås, enkelt och så otroligt gott. Kanske kan en god middag få mig att må lite bättre. Hoppas det.

Idag åkte äldsta sonen Anton och hans sambo upp till Stockholm och i morgonbitti så flyger dom till Thailand där dom stannar i en månad och sen så flyger dom vidare till Australien där dom kommer att vara i ett år. Dom har slitit så hårt för den här resan och jag är så glad för deras skull men oj, vad jag kommer att sakna dom! Följ deras blogg om ni vill: Backpackpayback.blogg.se, jag kommer att påminna er flera gånger, ingen fara

Vår middag

Anton och Matilda i morse på resecentrum, äventyret väntar!

Hoppas ni har det bra i snön, kram Malin

Ett svart år

lördag, december 7th, 2013 | allmänt | 5 Kommentarer

Idag, för exakt ett år sen, så åkte jag in till vårdcentralen på vad jag trodde var ett vanligt läkarbesök. Ville bara få bekräftat det jag trodde, att jag var slutkörd både fysiskt och psykiskt och behövde ta det lite lugnare. Hade ju gått ner i vikt men trodde det hörde ihop med det hemska som hände 17/5 och tiden som följt efter det, hade haft ganska mycket blåmärken under hösten och börjat få svullna körtlar i nacken som nu dessutom börjat ömma men trodde allting hade sin naturliga förklaring. Istället så låg jag, när kvällen kom, på Hematologen, ensam i en sjukhussäng, chockad, livrädd och förvirrad. Dom trodde jag hade cancer, leukumi. Jag? Ett ryggmärgsprov som slutade med en extremt smärtsam biopsi nästa dag bekräftade deras misstankar och mitt helvete tog fart. Månader av ångest, smärtor, ensamhet, förtvivlan. Dödsångest. 27/3 genomgick jag en benmärgstransplantation som lyckade i den bemärkelsen att cancern försvann men istället så drabbades jag av alla tänkbara bieffekter och mår än idag långt ifrån bra. Min kropp har tagit så mycket stryk och min själ är svag, det behövs inte mycket för att ensamheten ska återvända, sorgen, tårarna. Samtidigt så behövs det så lite för att jag ska känna hopp och styrka igen. Fick i veckan veta ifrån min läkare att jag inte ska räkna med att återgå till arbetslivet på minst ett år till, då kommer cancern att ha tagit två år av mitt liv men den har inte tagit mitt liv, skillnaden är enorm och jag är så tacksam över att vara vid liv men resan har varit, och är fortfarande, långt ifrån lätt. Det är en kamp varje dag.

Ni måste vara rädda om livet, om er själva och om varandra. Vi vet ingenting om framtiden, vad som kommer att hända och därför så måste vi göra det bästa av det liv vi lever just nu. Varje dag ska räknas, inga ord ska lämnas osagda, ingenting ska tas för givet. Det finns inget värre än att bli allvarligt sjuk, därför är det så sorgligt att vi oftast inte uppskattar det tillräckligt, livet, medan vi är friska. Vi drömmer om annat, strävar efter något bättre, försöker vara ”perfekta” och inser inte att under tiden så passerar livet och vilken dag som helst så kan allting förändras. Om vi istället försöker lära oss att njuta av det enkla, av alla vardagliga guldkorn, dra ner på takten, acceptera att vi inte är perfekta, så skulle vi bli rikare. Vi måste bli klokare, smartare. Prioritera rätt.

Hoppas ni får en bra lördag. Kram Malin

Mycket nu

fredag, december 6th, 2013 | allmänt | 2 Kommentarer

Det har varit en intensiv vecka och vi har dessutom varit utan internet fram till igår, därav min frånvaro här på bloggen. Flyttat har vi gjort, i lördags gick lasset och det gick väl…bra. Av fyra som flyttade var tre sjuka och den fjärde pensionär men dom kämpade på och fixade det även om dom var helt slut på kvällen. Om vi kommit i ordning? Knappast, Magnus har varit sjuk hela veckan och vi får inte mycket gjort alls, det får väl helt enkelt ta den tiden det tar. Men det kommer bli bra, det kommer det, lägenheten är mysig och området känns lugnt och tryggt. Har redan hittat några rundor för mig och Alice och tillsammans utforskar vi omgivningarna. Fast just nu är jag sur på henne, Alice alltså. Får man vara det, sur på sin hund? Hon vet ju tyvärr inte bättre och har inte gjort mig sur med flit men lik förbannat är jag sur. Hon har ju en förmåga att hitta äckliga grejer ute på promenaderna och äta upp vilket resulterar i en orolig mage. Vilket resulterar i att hon då oftast behöver gå ut mitt i natten och bajsa vilket inte var allt för jobbigt när vi bodde i hus med tomt men nu när även jag måste följa med ut så är det mindre kul. Men som den goda matten jag är så tog jag med henne ut i natt när hon väckte mig vid tre, snön vräkte ner och jag var måttligt road. Hon sprang omkring, luktade, kissade och… inget mer. Sen var hon klar och sprang till porten. Okej? En timma senare så väckte hon mig och ville komma upp i sängen, alltså hade hon hoppat ner och precis som jag trodde, bajsat inne, självklart på en matta, suck! Det är liksom matta nummer två sen vi flyttade in som hon bajsar ner och okej att vi har mattvätt nere i källaren men ärligt, hur kul är det på en skala att hålla på att tvätta dom och vad händer när hon bestämmer sig för att bajsa på den äkta mattan som vi har i vardagsrummet som man inte tvättar hur som helst? Som tur är så är hon ju oftast okej i magen, får hålla hårdare koll på henne ute men just nu är jag lite sur faktiskt ( fast nu kom hon och hoppade upp i soffan, frenetiskt viftande på svansen och då är det svårt att fortsätta vara sur, hon är ju så söt… ).

Tänkte visa bilder på lägenheten men det får vänta lite tills vi kommit mer i ordning, men nu ska jag ge mig ut i snön med en osugen vovve som hellre sover vidare en timma till intill mig, vet inte, kanske väntar lite faktiskt, jag menar, hon har ju redan både bajsat och kissat .

Hoppas ni har det bra och inte drabbats allt för hårt av Sven. Kram Malin

Förlåt mig

torsdag, november 28th, 2013 | allmänt | 9 Kommentarer

Jag vet att jag tjatar ganska mycket om Alice men det är svårt att låta bli, hon gör så otroligt mycket för mig, hon fyller mig med sådan glädje, lycka. Hon är allt jag hade hoppats på och mer där till. Så igen, förlåt att jag skriver så mycket om henne men jag kan liksom inte hindra mig själv. Nyss inkomna från en helt magisk morgonpromenad, en av de sista dagarna i november och det är härligt väder, plusgrader och strålande sol. Älskar när luften är så där hög och ”krispig”, när solens strålar busar i mina ögon och stegen är lätta, ett stort guldkornsögonblick och jag hoppas att ni andra hundägare ( och även ni andra så klart ) njuter rejält när ni är ute, inte bara… går. Ni vet, stressade, ”på väg” redan innan ni är tillbaka, går på rutin. Gör inte det, se, njut, ta in. Snart blåser snön runt våra fötter, himlen är grå och kylan letar sig in genom våra kläder, vi ska njuta då med, hitta positiva saker som gör våra promenader njutningsfulla men ska vi vara ärliga så är det inte mycket som slår detta underbara höstväder.

Magiskt....

Upp och ner för berget, kommer du matte?

Så vackert...

Raggen rest -Det är något där nere matte men det är lugnt, jag håller koll! Sötis

Hoppas er torsdag blir full av soliga, magiska ögonblick! Kram Malin

Bling-bling, glitter och glamour

onsdag, november 27th, 2013 | allmänt | 3 Kommentarer

Som nybliven chuhuahua-ägare så ”förväntas” jag kanske gilla dessa saker men ni som känner mig vet ju att det är så långt ifrån den jag är som man kan komma. Konstigt det där hur man förknippar vissa raser med en viss typ av människor och ofta så stämmer det kanske men långt ifrån alltid. För mig är chihuhuan en hund som alla andra, som behöver uppfostran, regler, motion och en stimulerande liv. Visst behöver hon ett täcke när det är kallt men det behöver inte, och ska inte, vara rosa med strass och volanger på, det ska vara funktionellt. Hon får inte vara på borden, hon får inte skälla på allt och alla och hon ska bete sig, så som jag tycker att alla hundar ska göra oavsett storlek och ras. Det är en underbar ras som man kan göra en massa kul med om man vill, sen inte sagt att jag kommer köra agility eller rallylydnad med Alice men jag kan om jag vill, det är det som är poängen. Nu gillar jag ju jag t.ex utställningar så i framtiden så kommer jag säkert ställa ut lite men det finns liksom ingen gräns på vad man kan göra, det är ingen väskhund, ingen statussymbol. Sen så säger inte jag att det är fel med glitter och glamour, det är alla fritt att göra som dom vill med sina hundar så länge som hunden lever ett bra liv, men det är inte jag. Här nere är lite blandad kompott av hur en chihuahuas liv kan se ut .

"Piffigt" eller hur

Fint ska det vara...

Prinsessan på ärten

Fullt ös medvetslös!

-Jag kan flyyyyga!

Svalkar sig lite...

Skulle nästan vilja börja sälja ”riktiga”, rejäla grejer till chihuahuan, utan glittret, volangerna och rysch-pyschet, det måste ju finnas fler än jag som inte vill ha det? Finns väl säkert redan, måste bara hitta det först, Hurtta är bra för dom har typ allt även till dom riktigt små, dom grejerna gillar jag. I-landsproblem, jag vet, men det är väl härligt att jag mår så pass bra idag att jag kan tänka på sånt här ”oviktigt” ?

Hoppas ni har en härlig onsdag. Kram Malin, stolt chihuahua-ägare!

Min lilla diva extra ordinär

tisdag, november 26th, 2013 | allmänt | 2 Kommentarer

Näe, hon är faktiskt ingen diva mitt lilla lyckopiller Alice, hon är nästan pinsamt enkel och anspråkslös, men håller ni inte med om att hon ser lite divig ut i sitt vintertäcke med pälskrage? Kallt är det idag, en vacker, krispigt morgon och vi har precis varit ute på en, för mig, långpromenad i skogen. Upp och ner för kullar och backar, känner mig full av energi idag. Nu har vi kurat ihop oss i soffan, kaminen sprakar och det är varmt och skönt här hemma. Idag är det skönt att leva. Ja, missförstå mig inte, det är det alltid, varje dag, varje sekund, men vissa dagar är tyngre än andra, energin är borta och tankarna mörka, idag känns det lite tvärt om och dessa dagar behöver jag, jag behöver många av dom. Vi räknar ner till flytten, nu på lördag går vårt lass och det känns… skönt. Vi sätter på något sätt punkt för en del av vårt liv, en del som slutade väldigt, väldigt jobbigt och börjar om på ny kula. En nystart. Vi kommer inte bo ”som vi vill” men det känns som om det kommer funka väldigt bra och det ska det göra oxå. Det kommer jag se till! Man kan välja att se på livet på två olika sätt, man kan fokusera på det positiva eller man kan gräva ner sig i det negativa, jag tror ni alla vet vad jag väljer? Så är det med det, punkt slut, det kommer att bli bra!

Min fina "diva"

Hon är mig SÅ kär!

Magisk morgon, ett guldkorn!

Hoppas ni får en kanontisdag! Kram Malin

Enkel, opretentiös och… tråkig?

söndag, november 24th, 2013 | allmänt | 7 Kommentarer

För hundra år sen i ett annat liv ( för cirka 25 år sen ) så var jag och min dåvarande man på en middag hemma hos några nya bekanta. Med oss där den kvällen var en släkting till mig som aldrig hade träffat dom innan och när vi åkte hem därifrån senare på kvällen så var den människan ganska upprörd över som den uttryckte det ”en totalt bortkastad kväll med enkla, opretentiösa och tråkiga människor”. Jag kommer fortfarande ihåg hur upprörd jag blev över den ”domen”, hur snobbigt och överlägset jag tyckte att det lät. Jag är en enkel människa, har alltid varit det, det du ser är vad du får och jag har inga häftiga, imponerande historier på lut som jag kan och kommer trolla fram för att imponera på min ”publik”. Umgås du med mig så umgås vi över en god middag, dricker lite vin, pratar om allt och inget och kanske, om vi känner oss lite wild and crazy, så vi tar fram Sing Star, buzz eller något sällskapsspel. Tråkig? Inte enligt mig och om man nu tycker att jag är det så är det ju inga problem, världen är full av människor som vill imponera på andra, som har fullt med coola, häftiga historier om äventyr som dom har varit med om och som visar på vilka coola och häftiga personer dom är. Då kan man umgås med dom. Jag för min del tycker att det känns så stressigt, så… oäkta, att hela tiden känna att man måste imponera, vara häftig, men det är ju det som är det fina, alla får vara som dom själva vill och självklart ska man inte försöka vara någon man inte är bara för att passa in. Varför berättar jag om denna historia idag? Jo, för jag kom att tänka på den i natt när jag låg och inte kunde sova, på hur lätt vi har för att döma andra, sätta in dom i fack där vi tror att dom hör hemma fast vi egentligen inte känner dom. Det är väl tur att vi alla är olika, det skulle nog bli bra tråkigt annars, men vi får passa oss för att döma andra tror jag, och det finns ju som sagt inget som tvingar oss att umgås med människor som vi inte trivs med och vill du ha en enkel, opretentiös och tråkig vän så har du mig här . Fast jag tycker ju inte att jag är tråkig .

Hoppas ni får en skön, lugn söndag. Kram Malin

Pay it forward

lördag, november 23rd, 2013 | allmänt | 1 Kommentar

Något som jag har lärt mig nu när jag är sjuk och vår ekonomi ligger i ruiner, är att det finns många goda människor där ute, många fler än jag nånsin skulle vågat hoppas och tro på och det ger mig hopp, hopp om framtiden, om oss som levande varelser. För ofta så tycker jag att verkligheten är så hård, så falsk, med så många back stabbing, skitsnackande människor som inte drar sig för att ödelägga för andra utan att först se till sig själva, som inte drar sig för saltade sanningar, hörsägen eller rena lögner. Ofta har jag sagt till Magnus att jag har förlorat tron på mänskligheten, att jag skulle vilja hoppa av med min familj och fly till en öde ö. Men nu inser jag att det, som tur är, finns folk som tänker som oss, som bryr sig om andra, som vill hjälpa om dom kan, som är äkta. Ni är så många som har hjälpt mig, oss och jag gör vad jag kan för att ge hjälp jag oxå när jag kan. Ger bort saker som jag inte kan ha, som vi inte ska behålla, visst försöker jag få några hundra för en del saker om det går, det är som sagt en bristvara, pengar, men har gett bort så mycket sista månaden och tycker det är så det borde vara. Vi sparar på oss och slänger alldeles för mycket utan en tanke på att det kan hjälpa någon annan. Tänk om fler kunde tänka mer på andra, om vi kunde hjälpa varandra, vänner, grannar, främlingar. Om fler kunde Pay it forward.Vilken bättre värld vi skulle få, mer human, och kanske skulle vi börja se varandra på ett annat sätt, inse att vi alla har våra kors att bära, våra kamper att utkämpa och att vi alla mår bra av lite hjälp, lite godhet. Bara en tanke.

Hoppas ni får en underbar lördag. Kram Malin

Mycket nu

fredag, november 22nd, 2013 | allmänt | 4 Kommentarer

Snart har jag varit sjuk i ett år, den 7/12, och även om läkarna trodde att jag skulle ha kommit tillbaka vid det här laget så har jag inte gjort det, sega, envisa, elaka bieffekter efter min transplantation vägrar lämna min kropp och stundtals så är det riktigt, riktigt jobbigt. Speciellt när jag mått ”bättre” i några dagar och sen faller tillbaka lite igen, som nu. Då är det tungt, svårt att inte bli ledsen, låg. Just nu så känns kroppen så… skör, bräcklig, mina steg är tunga, energin som bortblåst. Jag funderar på hur det ser ut där i min kropp, hur alla mina organ påverkas av min stora viktnedgång, av alla mediciner, kommer den att orka? Den måste ork. Det är dessutom mycket nu så klart, flytten närmar sig, lasset går om en vecka och jag lider av att inte orka eller få hjälpa till i den utsträckning som jag skulle vilja. Allt hamnar på något sätt på Magnus och folk runt omkring oss som vi måste förlita oss på för hjälp. Men det måste gå det oxå, vi har inget val och snart kan vi lägga oss den här jobbiga tiden bakom oss och blicka framåt. Äntligen. Men jag känner mig lite ledsen, lite ensam igen, har nära till tårar och har en trötthet som på något sätt trycker ner mig. Hoppas det blir bättre i morgon, hoppas det vänder snart. Jag brukar ju kunna fixa så det gör det.

Saknar dom, vissa dagar mer än andra, saknar känslan som bodde i mig då...

Saknar dom mycket, vissa dagar mer än andra, saknar känslan som bodde i mig då...

Min fina, goa Timmy, verkligen mattes kille

Men livet förändras och nu ger Alice mig styrka, är så glad att hon finns hos mig

Hoppas ni får en jättemysig fredag. Kram Malin

-Vad önskar du dig mamma?

torsdag, november 21st, 2013 | allmänt | 3 Kommentarer

-I julklapp menar du?

-Ja, vad vill du få?

-Oj, ett fint halsband eller armband kanske som du gjort, eller en teckning, då skulle jag bli glad.

-Ja men jag menar en riktigt julklapp, som man kan leka med.

-Jaha, men du vet, jag är ju inte så mycket för leksaker men om jag skulle få en julklapp så skulle jag gärna vilja ha ett presentkort på IKEA nu när vi ska flytta.

-Men om du måste önska dig en rolig julklapp.

- (suck) ja, då skulle jag nog önska mig en tuff, fin leksaksbil…

-Det var en bra julklapp! ( sonen äntligen nöjd )

Söta är dom och vilka funderingar dom har. Så, nu vet ni, jag önskar mig en tuff, fin leksaksbil…not! Men han fick mig att le. Har nyss varit ute med en olycklig Alice, hon gillar inte det här vädret, snöblandat regn, grått och blött. Eländigare hund än Alice ute i det vädret får man leta efter . Öronen slokar, stegen är långsamma och blickarna hon ger mig är anklagande för att jag överhuvudtaget hade fräckheten att släpa ut henne. Men snart har vi ingen tomt att falla tillbaka på så hon får allt vänja sig och nu ligger hon dessutom nedbäddad bredvid mig under täcket så jag antar att jag är förlåten .